Det är himla lätt att råka jämföra sig med folk – ungefär hela tiden. Jämförelsen kan vara ens bästa vän – och värsta fiende.

Många tycker det är jobbigt att träna av den anledningen. Alla är så duktiga, starka, snabba och har så bra kondis. (Eller någon annan ohjälpsam tanke.)

Det saknar L-O-G-I-K. Alla vet att alla duktiga människor börjat någonstans. De har kämpat sig till den plats de befinner sig på. Ändå ploppar såna tankar upp.

Först när man släpper såna tankar kan man bli nöjd med sig själv. Jag tycker det är sjukt häftigt med vältränade, starka och välmående människor. De inspirerar mig. De hjälper mig att skapa mål och motivation.

Men skulle man ständigt gå runt och tänka att alla är bättre än vad man är, skulle självförtroendet hamna under havsnivån och till slut glida ner till Hades eller nåt. 

På riktigt. Inställning gör så mycket. Att tänka att ”jag är kanske inte där än, men jag kommer fasen kämpa för att komma dit!” är himla mycket mer hjälpsamt än att tänka ”jaha – alla är ju ändå bättre än mig”. Gör din grej bara.

Jag har lång väg kvar till att nå dit jag vill. Men jag är inte ledsen för att inte vara där. Jag kommer fortsätta kriga och fortsätta göra det jag tycker är roligt. Sen spelar det ingen roll vad andra pysslar med för roligt.

Jag styrketränar med två killar. Av förklarliga skäl är de starkare än jag är. Vissa saker är vi med jämnlika – i andra (läs benpress – Uffe tog 150 kg mer än mig i det igår) är det större skillnad. Ska jag jämföra mig och tänka ”fan vad jag är svag!” eller ska jag bli inspirerad, peppad och taggad att pressa mig själv lite till? Well. Det sistnämnda gör allting roligt. Det första är enbart deprimerande.

Herregud vilket cheesy inlägg. Men det får vara så. Det tål att upprepas en miljon gånger. Det viktigaste är att tycka om sig själv och peppa sig själv. Varför ska andra människor ständigt höjas – medan du själv bara krymper?