Helt slut har jag landat på kontoret efter ett pass med min PT. Hej spaghetti-ben!

Den sista träffen faktiskt, åtminstone för en tid. Så nu är jag på egna ben för att fortsätta kämpa. På ett sätt känns det lite tråkigt, det har varit peppande att få lite feedback emellanåt, men samtidigt finns det gott om sådana människor.

Har ju turen att ha två PT:s till systrar samt ett helt gäng träningskunniga kompisar med olika filosofier som jag kan bolla idéer och funderingar med. Sånt kan vara skönt ibland tycker jag. Man blir alltid peppad av andra människor med liknande mål.

Avslutade för övrigt starkt med PT:n. Personligt rekord i lutad benpress. Fick massor av beröm, men jäklar vad han körde med mig. 

Jag: Hur tungt är det?
PT: Jag vet inte.
Jag: Fan, jag tror inte jag grejar det där!
PT: Du klarar det!
(Kör typ 12 reps, dör spaghetti-bens-döden).
Jag: UUÖÖÖÄÄÄHH! Hur många till?
PT: TILLS JAG SÄGER STOPP!
Jag: UUÄÄÄÄÄÖÖÖÖÖH.

Efteråt: 
Jag: (Räknar ihop allt). Mäh. Det där var ju personbästa.
PT: Vet jag väl!

Vänstra paret, halvnya budget-gymskor som är ungefär världens sötaste.